Santogold

Santogold kommer nog vara den ballaste nya artisten sedan M.I.A. äntrade scenen. På kommande albumet låter hon lite som en kvinnlig Kele Okereke. Skivan är överhuvudtaget rätt spretig, en del new wave, en del Pixiesindie och lite dansgolv och lite annat. Videon ovan är till låten "You'll find a way".

CHEK IT!

Veckans fynd

Ett par gånger i veckan sitter jag och betar av det svarta hålet vi kallar internet på jakt efter musik att fylla min dag med. Det här är de låtar jag tycker har varit bäst, snabbt och enkelt tillgängliga här och nu för dig! (alla låtar ligger på speedyshare)

Vi börjar med storfavoriterna Black Lips som har fått oväntat sällskap av Diplo som har tagit sig an senaste singeln "veni vidi vici" och gett den en liten electro touch. Black lips-Veni vidi Vici(diplo remix

Den nya svenska hypen står hästpojkens basist Joel Alme för. Ladda ner vårpopigaThe Queens corneroch visa för kompisarna!

Mer bra indie rock/pop! Mystery Jets-Young Love (shoes remix)

Best Fwends är lite knepiga att genrebestämma men en liknelse kan vara att Slagsmålsklubben och My darling YOU! som sitter och lyssnar på moldy peaches en eftermiddag och sen skriver en låt tillsammans. Best Fwends-skate to live

Som tur är låter inte all rock med kvinnliga vokalister som om de kommer från Robertsfors. En riktig dänga kommer från Be your own pet i och med låten The Kelly affair bra drag!

...and the living is easy

The Zombies - Summertime

Surkart of the world, unite and take over!

"What came first, the music or the misery? People worry about kids playing with guns, or watching violent videos, that some sort of culture of violence will take them over. Nobody worries about kids listening to thousands, literally thousands of songs about heartbreak, rejection, pain, misery and loss. Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?"
Ovanstående stycke är hämtat från Nick Hornbys kultförklarade roman High Fidelity. Jag vet inte varför men det är få konstformer som kan utrycka känslor på det sättet som musik kan, ångest som glädje.
Dagens lista skall fokusera på just det, ångesten, de musikaliska tjurskallarna som draperar världen i svart och kanaliserar sin ensamhet/olycka/ilska/rädsla genom musiken. Det kan tyckas som ett deppigt ämne för en vårdag i april men hur sorgligt det än låter är det oftast väldigt vacker musik.

Så listan:
1. Mannen som bör stå som representant för popmusikens alla gnällspikar får inleda listan. Självklart är det Morrissey med The Smiths Never had no one ever (speedyshare)
2.Rufus Wrainwrights syster Martha med låtan Bloody Motherfucking Asshole(speedyshare) som handlar om syskonens fader Loudon Wainwright III.
3.Kristoffer Åström How can you live with yourself(speedyshare) Ord och inga visor, över en smått country doftande gitarr proklamerar Åström sammanbitet att "I hope you burn in hell."
4.Another Sunny Day -You should all be murdered(speedyshare.) Engelsk indie från ´89 med mycket Smiths i bagaget.
5.Antony and The Johnsons har riktig uppförsbacke, transvestit och ensam,Hope there is someone (speedyshare)
6.Elliott Smith släppte endast två skivor innan han tog sitt eget liv genom att hugga sig själv i bröstet med en kökskniv 2003. Låten Roman Candle(speedy share) kommer från hans debutskiva med samma namn.
7.Nästa låt är signerad Nick Drake som även han gick ur tiden alldeles för ung. Låten heter The river man och kommer från skivan "Five leavs left."
8.Även Svenskar surar och deppar det visat [ingenting] i och med låtenGråt inte älskling(speedyshare) som har ett respiratorbeat i bakgrunden...muntert.
9.David Eugene Edwards heter mannen som gömmer sig bakom namnet Woven Hand. Edwards spelade innan i döds-countrygruppen 16 horsepower men gör nu den mest ödesmättade musiken i mannaminne. Amerikansk folk smälter ihop med några av de mörkaste tongångar som finns i Guds stora nothäfte och skapar något unikt. Lyssna på Story and pictures(speedyshare) så förstår du.

Meanwhile in Gothenburg...

Ännu mer GBG! Det tisslas och tasslas om The Kid igen. Deras fruktansvärt förbisedda "Baton Rouge" från 2003, som är en låt som hängt kvar ordentligt hos mig sen den dag jag först hörde den är en av de mest fantastiska svenska från 2000-talet. Det frustrerade tonårdampmässandet om att "skit ska skit ha" ovanpå skräniga trummaskiner låter bara så ursinnigt bra. I mångas öron framstår det säkert som alldeles för flåshurtigt artsy (bandet består mycker riktigt av idel konstskolealumni) eller effektsökande pubertalt, men för mig träffar det pretentiösa anslaget helt rätt. Någon dag ska jag skriva ett filmmanus med den här låten som ledmotiv.

The Kid - Baton Rouge

I övriga nyheter: TTA släpper ett drygt år efter albumet låten "Neo Violence" som singel. Trist tycker vi som vant oss vid nytt subversivt material lagom till sommaren de senaste åren. B-sidan består av en cover på den här dängan, interspliceat med samplingar från Neo Violence. Schysst melodi kanske, men nu börjar väl de postmodernistiska krumbukterna som kännetecknar TTAs konstnärskap slå knut på sig själv. Eller känns det åtminstone inte lite snålt? Hur som haver blir jag utomordentligt nöjd med det som bjuds så länge vi får se en ny Marcus Söderlund-video.

Så jävla ´90!

Nu åtta år in i det nya milleniet börjar jag få distans till nittiotalet och kan referera till det som rejält länge sedan. Samtidigt så var det under nittiotalet som jag växte upp och averkade den delikata åldern 5-15, om det betyder att jag börjar bli gammal låter jag vara osagt men nånting betyder det nog. Det var också under nittiotalet musik blev någotsånär kul, det började runt 92 med Michael Jackson (japp, Dangerous på vinyl var första plattan!) och de lite mindre creddiga Mega-, Yabba Dabba- och Absolut dance. Jag inledde strax min skateboardkarriär och insåg väl ungefär samtidigt att eurodiscon var för CP:n och skatepunk var det hårdaste, kom det från Burning Heart var det bra löd ekvationen.
Jag har väl även till viss mån gått ifrån skatepunken och nu på senare år även insett att det gjordes en hel del bra pop på 90talet. Det var britpop-revival med Suede/Blur/Oasis i spetsen samtidigt som Manchesterscenen blandade gitarrpop med lite elektroniska tongångar. Svenskarna ville inte vara sämre utan lät sig friskt influeras och swindien (swedish indie) var född. Så för att fira att det är en halvtimme in på onsdagen den 16:e april så kommer en 90-tals-pop-playlist, Enjoy!

1.Första låten på Suedes första självbetitlade album, och bättre blev det aldrig om ni frågar mig Suede - So Young
2.Stone Roses debut kom ett halvår från att vara nittiotal (juli 89) men får vara med ändå då Stone Roses - I wanna be adored satte standarden.
3.The Charlatans - Page One samma påse som Stone roses
4.Svenska Wannadies från Sollefteå fick en monsterhit med sin You and Me song som även var med på Soundtracket till Romeo och Julia.
5.Hur kan man ha en lista över 90-talet utan att ha med mannen som personifierat svenskt 90tal Henrik Schyffert. Hans bidrag blir genom låten Puma Gym framförd av hans band Whale.
6.Blurs bidrag blir låten Parklife mitt ifrån 90-talets brinnande hjärta, 94.
7. Klart det ska finnas ett svenskt blur! Brainpool! In a box

Speedmarket avenue - Way better now

En låt jag ska köra bil i solen till, tror den kan passa SJUKT bra!

Veckans låtar v.15

Ny vecka, nya låtar! Blir en liten mix av låtar som har svängt lite extra de senaste dagarna och förtjänar din uppmärksamhet.
(1) Hellacopters första singel från deras sista skiva,In the sign of the Octopus. Skivan i sin helhet släpps den 18:e april. In the sign of the Octopus är en cover av det inte alltför kända bandet the robots, även stora delar av albumet (betitlat Head Off) kommer utgöras av covers.

(2)Även Johnossi har släppt nytt,All they ever wanted. har bara lyssnat igenom den ett par tre gånger men de två låtar som fastnat mest är Train Song med härlig Caesars palace orgel och den lite mer melodiska 18 karat gold.

(3)Markus Krunegårds Markusevangeliet har nu landat och får representeras av finfina Rocken spelar ingen roll längre samma stil som på förstasingeln Jag är en vampyr. I en tid då det är sm i att hitta anala genrebetäckningar för sin musik drar herr Krunegård sitt strå till stacken genom att kalla sin musik för allmoge-goth. Hur träffande det är vet jag inte men nånstans kanske det stämmer.

(4)Även denna vecka blir det lite syntig indie, idag representerade av The Notwist och låten Gravity

(5)Sista låten är långt ifrån ny, den släpptes första gången 1984 på skivan Ocean Rain av Echo and the Bunnymen men var även med i soundtracket till utmärkta filmen Donnie Darko, det är alltså The Killing Moon det handlar om. En av mina favoritlåtar som passar utmärkt in på ett blandband med Smiths, Cure, Joy Division och The Jesus and Mary Chain. Det är alltså ett par stänk 80-tal, lite melankoli toppat med en nypa postpunk.

Softa gubbar

Hittade det här klippet från en intervju med gamle Minor Threat-sångaren Ian Mackaye. Han formulerar en jävligt vettig ståndpunkt om hur han anser att man som musiker ska förhålla sig till sitt skapande. Vettiga punkfarbröder som Mackaye och hans polare Henry Rollins är så fantastiskt härliga att se och lyssna på och utgör en total motsägelse mot den apati och intellektuella analfabetism som många oinsatta associerar med punkrörelsen och andra "avvikande" kulturella strömningar. De är också illustrerande exempel på hur perverterad och ointressant den moderna poppunkskiten som Fall Out Boy, Panic! At The Disco, The Killers, My Chemical Romance och Green Day är. Ett politiskt eller kulturkritiskt ställningstagande hos dessa sträcker sig aldrig längre än "jag röstar på demokraterna" eller "Dalai Lama och Bono är softa".

Andra sköna punkgubbar: Krist Novoselic, Frank Zappa

Ps. Försökte komma på några softa punktanter, men det gick inte. Någon som har ett förslag?